På uppdrag av Stockholm Stads kommunikationsstab och Äldreförvaltningen begav jag mig till Stockholms Äldreboende och Stureby Vård och Omsorgsboende för att fotografera deras verksamheter.

Vilka fantastiskt härliga människor jag fick förmånen att träffa och prata med! Dessa nedslag i verkligheten betyder så mycket för mig, både yrkesmässigt och rent personligt. Att få sitta ner och hålla Raymond i handen och bara vara, att lyssna till de gamla damerna som blev väninnor på äldreboendet när de berättar om sina liv, och att vara med under sångstunden och sjunga gamla schlagers fyller mig med en varm här-och-nu-känsla. Jag känner stor respekt inför personalens engagemang i de boendes väl och ve och deras stolthet över det arbete de utför imponerar mig.

För mig är skrattet en oerhört viktig del i mitt arbete eftersom det får de allra flesta människor att slappna av. Så räkna med en rolig stund om jag får förmånen att fotografera just dig. Kräver bilderna ett lite allvarsamt och ordentligt uttryck lovar jag att se till att vi skärper till oss när bilderna ska tas :).

Jag blir varm i magen när jag får chansen att gosa med bebisar, mina egna tre älsklingar har ju blivit så himla stora vid det här laget. Och dessutom har två av dem vuxit om mig, så det är inte superenkelt heller att ta dem i famn. Det blir snarare tvärtom, “lilla mamma” liksom och så en flyktig kram.

All in one day! I love my job.

Åh vilken fantastisk vigsel det blev, med sagolik musik! Lascia chio pianga, Äppelbo Gånglåt och Come what may var några av styckena som spelades och jag grät på det där lite snörvlande sättet. Diskret förstås, det håller ju inte att fotografen springer runt och gråter. Men jag får nog tillstå att jag har lätt till tårar under själva vigselakten. Det är så många känslor i luften och när de förstärks av vacker musik och underbara texter går det inte att hålla emot tårarna.  Jag brukar gömma mig bakom kameran, då syns det inte så tydligt att tårarna rinner…